Vinnare Novelljakten 2015

Justeras

Skriven av Anna Hallpers, på temat Möte

Jag är närvarande, likaså du. Mitt emot mig Äng, Näs suddar whiteboarden med ivriga tag, och just som vi börjat undra vart Hed tagit vägen öppnas dörren och vi blir fulltaliga.

   Mötet kan börja, säger Näs med stadga i rösten, och vi plockar med våra papper för att signalera att vi närvarar och deltar.

   Detta blir vårt åttonde möte rörande Jägmästaren, konstaterar Näs, nästan uppgiven.

   Tionde om vi räknar de två fullmäktigesammanträdena, inflikar Hed.

   Mycket riktigt. Tio möten! bekräftar Näs, nu upprörd istället för uppgiven.

   Vi tystnar kort, så som man tystnar ställd inför allvaret i ett tvåsiffrigt tal.

   Sedan läses dagordningen, Äng knattrar ned anteckningar och blivande protokoll. Det framkommer att Jägmästaren så sent som i torsdags har setts cirkulera kring brädgården, och även om inga stölder begåtts antas det att han letar nytt material för utbyggnad av kojan, eller vad man nu ska kalla den, borta på Ensberg.

   Att det ska behövas! utbrister Hed. Krångla sig ut ur skogen för att stjäla trä!

   Det är väl precis det vi alltid vetat, utbrister du. Han har sin egen logik.

   Oavsett vilket går vi vidare till nästa punkt, avbryter Näs, lite besvärad över din rättframhet. Förslag till åtgärder, följaktligen. Dokument 5.3, det som jag bifogade i tisdags, nog har ni väl hunnit läsa det?

 

Jag är närvarande, du på väg. Dörren står på glänt, och jag håller i en snoddmapp, redo att vända mig mot kopieringsmaskinen ifall någon annan än du skulle kliva in. Men än så länge står jag vänd mot dörren, väntande.

   Näs hörs dundra en bit bort i korridoren, domdera och döma ut. Somliga trivs så väl i sitt bestämmande, i att vara en kraft i andras liv. Jag har på avvägar också hamnat i den positionen, men skillnaden är att jag ständigt räds konsekvenserna av detta att vara en kraft och inverka.

   In kliver så du; låser dörren, släcker lampan och bryter av mitt tankespår, allt i ett och samma svepande steg.

 

På mitt tangentbord väntar ett par ihopfästade papper som jag förväntas läsa igenom och signera. Det är det senaste i den årslånga raden av åtgärder riktade mot Jägmästaren. Socialtjänsten är inkopplad, polisen likaså, även skogvårdsstyrelsen och Mittenskog har måst blandas in; en enda  person bringar hektar på hektar i oreda.

   Jag skummar igenom protokollet, inget att anmärka på. Äng är den som håller tyst och faktiskt hinner lyssna, så inget saknas någonsin i protokollen. Prydliga punkter, mötet avslutas, datum och plats, och så längst ner: Justeras. Mitt namn står tryckt där, intill ditt. Jag skriver under och går mot ditt kontor.

 

Jägmästaren stannar till i tvekan. Mellan träden syns kommunkontoret, bara något tiotal steg nedför backen så är han där. Det är enkelt att gå in genom dörren på andra sidan byggnaden, den är olåst. Där finns informationstavla, informationsdisk och informationsbroschyrer. Det är en byggnad full av svar på frågor.

   Han är just på väg att börja gå nedför backen när en av bakdörrarna försiktigt öppnas och handläggaren ses kliva ut. De mjuka centimetrarna nysnö verkar inte störa, handläggaren tar några steg åt vänster och ställer sig i nischen mellan tvärlängans vägg och ett ventilationsrör. Plockar upp ett cigarettpaket ur jackfickan men ångrar sig och stoppar tillbaka det. Jägmästaren andas alldeles tyst.

   Så öppnas dörren igen och en av de andra kliver ut, liksom handläggaren vaksam men obrydd av snön. Den andra finner handläggaren bakom ventilationsröret och de lutar ihop sig, ler. De håller varandra, och kysser.

   Jägmästaren vänder sig sakta om och följer sina egna fotspår tillbaka in i skogen.

 

Näs är hemma med sjukt barn, Äng på fortbildningsdag i grannkommunen. Vi andra träffas i det lilla konferensrummet innanför arkivet, ett nästan bortglömt utrymme som hinner damma igen mellan gångerna någon drar sig till minnes att det finns. Hed håller i trådarna, och Back är där istället för Näs. Utan Äng blir inget protokoll skrivet, men jag för enstaka anteckningar på baksidan av ett gammalt PM. Du sitter bredvid mig, verkar märkligt frånvarande, ser mest ut genom fönstret och säger just ingenting.

   Ja vi hade ju möte med Mittenskog igår, säger Hed. Inga muntra miner där, inte. Det vi tidigare talade om gällande Gråtjärnsskiftet verkar fortfarande vara aktuellt.

   Men kunde inget ha gjorts för att förhindra det? frågar Back. Det känns som att vi bara botar symptomen, och aldrig går till botten med orsakerna. Rycka upp problemen med rötterna är vad vi skulle göra!

   Rycka upp honom med rötterna i så fall... mumlar du.

   Hed tittar frågande på dig, har inte hört vad du sa. Du förvånar mig ofta med din brutalitet.

   Finns det verkligen inga möjligheter att flytta själva Jägmästaren? säger jag, vilket i praktiken är vad du just sa, bara mildare. Det är också en fråga vi ställt många gånger tidigare, men den tål att ställas igen.

   Vi har fått nej från polisen, svarar Hed. Och från socialkontoret kommer som bekant bara mjäk. Hänvisar till varandra fram och tillbaka, skyller ifrån sig och dribblar bort frågan så gott de kan.

   Men utlåtandet från länsstyrelsen måste väl ändå betyda något? säger Back.

   Hed svarar svävande, och går snart bort sig bland paragraferna tillsammans med Back. Du tittar fortfarande ut genom fönstret. Jag håller blicken på Hed men lägger försiktigt en hand på ditt lår under bordet. Du rör inte en min, men jag känner genom tyget att du känner.

 

Du stövlar in på mitt och Ängs delade kontor och håller upp dagens tidning framför näsan på mig.

   Senaste nytt från vildarnas land! säger du och flinar bistert.

   Men säg inte så där! protesterar Äng, alltid ömskinnat mån om människorna.

   Jag läser rubriken: Våldsam grannfejd på Ensberg. Vad har han nu gjort?

   Ett helt uppslag ägnas åt Jägmästarens härjningar; ett suddigt flygfoto visar utsträckningen av skadorna, och ett antal berörda personer uttalar sig. Fruktansvärt, säger de, förjävligt. Varför gör inte kommunen något?

   Ja, varför gör inte kommunen något? fnyser du. Varför sitter vi bara här och rullar tummarna?

   En menande nick mot högarna med ogjort pappersarbete på våra skrivbord, allt vi inte hinner. Äng bara suckar, återgår till skärmens flimmer.

   Följer du med en sväng så ska du få rapporten vi pratade om förut, säger du till mig.

   Jag svarar ja lite för snabbt, men Äng verkar ändå inte lyssna.

 

När jag sätter mig vid datorn igen märker jag att en av knapparna är oknäppt. Pillar den försiktigt till rätta, hoppas att Äng inte ser.

   Fick du med dig rapporten då?

   Rapporten?

   Ja?

   Jag ber om ursäkt för min tankspriddhet och reser mig igen. Skrattar bortförklarande, så mycket att göra att man blir alldeles...

   Genom fönstret tycks något synas röra sig mellan träden uppe i backen. Säkert stressen som spökar, eller vinden.

 

Jägmästaren släpper kikaren och låter den hänga i sitt snöre, tung mot bröstet. Ända ute vid skogsbrynet där han står syntes handläggarens rodnad och han riktigt hörde det förlägna skrattet. Tror de att ingen märker? Tror de att det undgår någon? Nå, kanske kan man frånvara ganska långa stunder på ett kommunkontor innan någon börjar undra.

   Han borstar bort snön från en stubbe och sätter sig ned. Börjar räkna efter: våren nollnio då älven svämmade över, hösten nollsju då bilverkstan brann, och den där ogudaktigt varma sommaren, vilken var det nu igen? Månader smälter ihop till årstider som klibbas samman till år; han minns vädren och växtligheten medan siffrorna rinner undan och namnen späs ut. Kommunkontoret vet han inte mycket om, men man kan frånvara ganska långa stunder i en kommun innan någon börjar undra.

   Han plockar upp kikaren igen, men kontoret där inne är tomt.

   Jägmästaren reser sig sakta upp och följer sina egna fotspår tillbaka in i skogen.

 

Nästan två hela veckor går under vilken vår tid äts upp av lönesamtal och utvärderingar. Inga möten hålls, och Jägmästaren verkar ha lugnat ner sig för ett tag. Jag skymtar dig i korridorerna, du reagerar mindre för varje gång. När jag sätter mig bredvid dig på konferensen på torsdagseftermiddagen tittar du knappt ens upp.

   Jag säger till mig själv att du är trött efter veckan som gått.

   Näs visar staplar i Powerpoint och ärende läggs till ärende tills luften tar slut i konferensrummet.

   Du tittar på skärmen. Jag tittar på dina byxben. Tänker på hur ett bältesspänne låter.

 

Jag glömmer nära nog bort mötet med Mittenskog, men ser i sista sekund mailet med kallelsen en bit ner i min inbox. Hinner precis svara på ett annat mail och svepa en kopp automatkaffe, och styr sedan stegen mot Alkvistrummet.

   En välstruken skjorta från Mittenskog sitter vid ena kortsidan av bordet, Äng vid ena långsidan har lyckats bygga ett mindre fort av pärmar och pappershögar runt sig. Back och Hed pratar mumlande på andra sidan bordet, och Näs står som vanligt upp vid whiteboarden, som om auktoritet vore något som förmedlas endast via sträckta knäleder. Och du är där, bländande oberörd med en stiftpenna i vänsterhanden.

   Jag har försökt träffa dig i veckor, försökt råka springa på dig. Du har varit som uppslukad av jorden, som nedsmält i golvmattorna. Men när jag nu gett upp och slutat leta efter dig sitter du så vid mötesbordet, tittar mig rakt i ögonen och tar mig tillbaka utan ett ord.

   Det är ett speciellt möte vi har framför oss idag, inleder Näs medan jag sätter mig. Jägmästaren själv är kallad och har sagt att han tänker närvara.

   Vi tittar misstroget upp.

   Tänker närvara? fnyser du.

   Det är så det är sagt i alla fall, säger Näs. Vi kan ju vänta i fem minuter till innan vi börjar.

   Skjortan från Mittenskog suckar. Jag tittar på dina händer. Äng häller upp vatten i våra glas och Back reser sig och går fram till fönstret.

   Ser du någon Jägmästare bland träden? frågar du, och vi skrattar.

   Ser inte ett förbannat dugg, muttrar Back. Inte ett förbannat dugg.

 

Jägmästaren andas tungt där han går. Snön har börjar smälta, skaren har gett vika och det är bara det tyngsta av vintern som ligger kvar. Han kämpar sig uppför den sista backen och når skogsbrynet. Genom ett fönster ser han handläggaren resa sig och skjuta in den stoppade stolen. Det är bara två personer till kvar i rummet, en som suddar tavlan och en som lägger pärmar i en hög. Han kom för sent.

   Den här gången hade han verkligen tänkt komma dit. Vara med och tala för sig. Det skulle bli annorlunda den här gången, han skulle delta.

   Ändå är han inte i tid. Mötet är avslutat och här står han, med andan i halsen och snö i kängorna. Kanske ville han innerst inne inte komma fram i tid. Det är en tanke han inte vill tänka,  men som ändå tvingar sig fram. Vad skulle han ha sagt, där i mötesrummet på en stoppad stol?

   Men nu: handläggaren och den andra syns i rummet intill, där lampan är släckt. De står nära fönstret, lugnt förvissade om att ingen ser dem där kommunkontoret vänder ryggen åt skogen till. De står nära varandra, drar i varandra, riktigt skakar av att få ha varandra.

   De märker bara varandra.

   Jägmästaren tittar på dem tills han börjar skämmas, och följer sedan sina egna fotspår tillbaka in i skogen.

 

Du drar en hand genom håret och frågar med blicken om du kan se ut så här. Jag nickar ett ja, och du slinker ut i korridoren. Jag ska vänta i en minut eller två, har vi sagt.

   Lutad mot väggen i det trånga rummet tänker jag på hur du tar dig friheten att svepa både in och ut ur andras liv som om det inte betydde någonting. Som om du inte betyder någonting, som om du inte tror dig lämna några spår. Jag vet inte om det är ett utslag av självförakt eller en form av storhetsvansinne. Bevisligen kommer du undan med vad som helst.

   Jag rättar till kragen, plockar upp mitt anteckningsblock från golvet och kliver ut som om jag hade ett ärende.

 

Back är bekymrad. Det mullrar på Ensberg igen. Suckar: Att vi någonsin trodde att det skulle bli någon bättring! Det hålls möte med representanter från länsstyrelsen, och Back rapporterar tillbaka.

   Snart kommer papper i drivor och stänger in våra kontor. Mail på mail, var god läs igenom! var god svara snarast! Äng klagar över nackont, Hed pratar ständigt i telefon och mitt enda andningshål är du. Jag ber dig läsa igenom allt jag skriver. Står i dörren och betraktar din nacke.

   Vi får träffas och gå igenom det här, säger du.

   Vi får träffas och se vad vi kommer fram till.

 

Jag beklagar verkligen, säger Näs, att detta med Jägmästaren pågår än. Det suger kraften ur oss allihop, och vi måste hjälpas åt att hitta nya lösningar.

   Polisen, säger Hed.

   Ja, polisen, instämmer du.

   Men ni vet hur det låter därifrån, invänder Näs och sätter sig ned. Omöjligt allting. Dåligt med resurser, dåligt med personal.

   Lika bra vi lägger ned landsbygden med en gång, säger Hed. Göra laglöst land av hela alltihop, så kan Jägmästaren få härja bäst han vill.

   Äng suckar, ser rent ledsen ut. Men om man kanske kunde...? Kommer inte längre än så.

   Näs delar ut en bunt papper och ber oss skumma igenom.

   Ser väl ut som det brukar, säger du.

   Du har förstås rätt, men ändå säger något inuti mig att inget är som det brukar vara.

  

Hed kommer med nya kartor som fått justeras med röd penna så att det allra senaste syns. Terrängen förändras ständigt på Ensberg, som om Jägmästaren med en väldig hand kunde flytta runt bitarna, spela memory med skiften och bestånd.

   Så här verkar det nu, säger Hed.

   Har Näs sett det här? frågar jag.

   Sett och svurit, svarar Hed.

   Jag ska prata med Mittenskog i eftermiddag.

   Hed tycker att jag ska rådfråga dig, då det ju var du som skötte kontakten sist. Jag tar alla förevändningar som erbjuds och knackar snart på din kontorsdörr. Du öppnar och ser ut som att jag var väntad.

   Om vi kunde...?

   Kom in och stäng efter dig.

   Kartorna singlar som snö strax innanför dörren.

 

Jägmästaren tar av sig mössan och stoppar den i jackfickan. Anstränger sig för att ta riktigt djupa andetag, låta luften gå ner i magen. Det lyser i flera fönster, otrevligt lysrörsljus, och han ser handläggaren böjd framför sin  dator.

   Han har gått halva förmiddagen, men nu är han framme. Han känner tyngden från väskan i vänsterhanden, den har dunsat mot hans ben hela vägen. En betryggande tyngd att bära på.

   Nu ska det ske, tänker han. Andas ner i magen och försöka hålla blicken stadig.

   Jägmästaren kliver ut ur skogen och följer backens lutning ner mot kommunkontoret.

Dela med andra
  • Dela på Google

Kommentera sidan

Om det är något du vill meddela oss, hittat något fel eller saknas information kan du använda dig av det här formuläret. Om du vill ha återkoppling på din kommentar vänligen fyll i din mailadress.

Vi tar tacksamt emot all feedback.

// Vänliga hälsningar kommunikationsenheten Mora kommun

Sidan uppdaterad den 10 april 2015.

Sök på webbplatsen

Kontaktinformation

  • Mora bibliotek Mora bibliotek
    Box 319/Köpmannagatan 4
    792 25 Mora
    Tel: 0250-267 79
    Växel: 0250-260 00

    Öppettider

    Måndag-fredag 09.00-18.00
    Lördag 11.00-15.00

Visste du att...

...IFK Mora fick sin första svenska mästare 1918? Det var Petrus Axelsson som vann skridsko 1 500 meter.

Mora Kommun, 792 80 Mora, Besöksadress: Fredsgatan 16, Tel: 0250-260 00 kl 07.45-16.30, Fax: 0250-186 42, E-post:
Org. nr: 212000-2213