För 200 år sedan var hårarbete populärt över hela Europa och en bra extrainkomst för många familjer.
Idag är hantverket i stort sett utdött – med ett undantag. Våmhus är den enda platsen i världen där hårarbeten har producerats utan avbrott, och Hårkullornas förening ser till att de äldre fortsätter lära upp nya generationer av hårkonstnärer.
När användningen av peruker dog ut i slutet av 1700-talet hade perukmakarna inte tillräckligt med arbete. De skapade då modet med smycken av hår, som snart blev populärt över hela Europa.
I byarna runt Mora var bondebefolkningen samtidigt beroende av hantverk som kunde säljas på marknader eftersom gårdarna var små och fattiga. Och kvinnorna i Våmhus lärde sig att göra hårarbete.
– Under 1800-talet förekom det i nästan varje familj. Flera unga Våmhuskvinnor åkte på arbetsresor till Ryssland och Finland och gjorde hårarbeten på beställning, säger Joanna Svensson, grundare och ordförande för Hårkullornas förening.
I slutet av 1800-talet avtog intresset i utlandet och så småningom även i Sverige. Med tiden glömdes konsten bort överallt – utom i Våmhus, där några få kvinnor fortsatte och tog emot ströbeställningar. Och för att säkra att kunskapen lever vidare i bygden bildades Hårkullornas förening i början av nittiotalet.
– Vi är ett trettiotal aktiva hårkullor som försöker utbilda nya generationer. Bland annat håller vi kurser på våren för sjätteklassare på Våmhus skola.
Föreningen ställer ut sina verk på Våmhus Gammelgård varje sommar och håller träffar på våren och hösten dit de bjuder in nybörjare. De får då assistans av erfarna hårkullor, som också kan låna ut material om det behövs. Föreningen har även arrangerat många utställningar under åren och hållit föredrag om hantverkets historia.
Många av de som lär sig hårarbete är barn till hårkullor. En av dessa är Gerd Dahl, vars mormor såg till att hålla hantverket levande när det var på väg att försvinna i slutet av 1950-talet.
– Jag växte upp på samma gård som mormor och lärde mig enklare mönster redan som barn. Men det krävs flera års träning för att bli riktigt bra – vi har många som gått kurser här i Våmhus men sedan slutat.
Just nu är i alla fall återväxten säkrad, mycket tack vare arbetet i föreningen. Periodvis kommer det in många beställningar från folk som lämnar in eget hår eller en anhörigs. Ju längre hår, desto färre strån krävs det för att göra ett smycke.
– Intresset är som med allt annat – det går i vågor, säger Joanna Svensson.
